Polish Painter, 1846-1896 Polish painter and draughtsman. He spent his early years in Odessa and Kiev, subsequently living in France, in particular in Paris, where he studied under the Polish portrait painter Tadeusz Gorecki (1825-68), continuing (1868-71) at the Akademie der Kenste in Munich. In 1871 he moved to Krakew where he studied until 1875 under Jan Matejko at the School of Fine Arts. During ten years in Krakew he produced many striking portraits. In the portrait of Mrs Fedorowicz (1878; Krakew, N. Mus.) he achieved subtle effects of modelling by means of carefully differentiated tones and meticulously distributed light. The Realism of these portraits is subsumed into an advanced proto-Impressionist technique, on occasion using both small patches of distinct colour and broadly applied areas of impasto. Alongside such works, Pruszkowski produced paintings based on fantastic legends, fables and folk-tales. In these works one can trace influences going back to the artist's Munich period; but Pruszkowski's essentially Romantic vision translated his subjects into an entirely Polish context, as in Midsummer's Night (1875; Warsaw, N. Mus.) and Water Nymphs (1877; Krakew, N. Mus.). In 1882 Pruszkowski moved to the village of Mnikow outside Krakew, where he worked in the isolation he believed essential for creative activity. Contact with the country people, however, provided him with themes for his work; alongside his fantastic and legendary subjects he painted genre scenes of peasant life. He brought to his subjects a diversity of means of formal depiction, from the realistic to the near visionary. However, there are notable recurrent motifs, for example the image of the native willow, the symbolic haunt of spirits, as in Willow on Marshland (1892; Ledz, Mus. A.). The visionary element achieved its apogee in the pastel compositions from the last years of his life. In works such as Death of Ellenai (1892; Wroclaw, N. Mus.) the evanescent nature of forms is expressed through restrained colour schemes, generally tending towards silvery greyish azure or shades of pink.   Related Paintings of Witold Pruszkowski :. | Falling star | Eloe (mk19) | Bacchante. | Christ Among the Children (mk19) | Na zeslanie |
Related Artists:
Jan Matejko
Polish Painter, 1838-1893 He studied from 1852 to 1858 at the School of Fine Arts in Krakew and, during this time, started exhibiting historical paintings with the Society of Friends of the Fine Arts there (e.g. Sigismund I Bestowing Nobility on the Professors of the University of Krakew in 1535 (1858; Krakew, Jagiellonian U., Mus. F.A.). After studying in Munich (1859) under the history painter Hermann Anschetz (1802-80) and then briefly and less successfully in Vienna, Matejko returned to Krak?w, where he was based for the rest of his life. In 1860 Matejko issued an illustrated album, Ubiory w Polsce (later editions 1875 and 1901), a project reflecting his intense interest in historical records of all kinds and his desire to promote such interest among the Polish people in an effort to intensify their patriotic feelings. This role first became widely associated with Matejko with his painting of Stanczyk (1862; Warsaw, N. Mus.), the court jester to King Sigismund I (1437-1548), to whom Matejko gave his own features. The jester is presented as a symbol of the nation's conscience
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
HOBBEMA, Meyndert
Dutch Baroque Era Painter, 1638-1709